Efter den stora påskkonferensen åkte vi direkt till Stockholm där släkt och vänner väntade! Första gången jag är där sen.... sist! Alltså innan London. Jag kan där berätta att jag har det bra, värdfamilj, skola, vänner, allt är bra!

Och det är snart slut... Mitt revolterande år då jag bodde i London. Vad kommer jag att minnas? Vad kommer jag berätta? Kommer jag välja att berätta om det jag kanske inte var så nöjd med? Eller kanske det som ligger mig närmast om hjärtat? Kommer jag, om många år, glömma allt det jag klagat på, det som fått mig att gråta för att det vart så hopplöst. Kommer mitt minne svika mig och bara berätta det som verkligen var starkt, bara det som kommit upp här? Var det så mycket mer?

Minnet glömmer. Minnet samlar favoriter. Minnet raderar. Minnet papperstrimlar. Minnet förvränger. Minnet ler hemmlighetsfullt.

I dessa stunder tänker jag på Dumbledores minnessåll, den där gjord av sten som står i skåpet i hans arbetsrum där han för ner alla sina minnen och tankar. Där man när som helst kan uppleva allt igen och igen och igen. Det enda man behöver göra är att föra trollstaven mot tinningen och dra ut en silvervit tråd. Klockrent!

Har jag ett minnessåll behöver jag aldrig vara rädd för att bli sviken av mitt Minne. Vi blir kompisar igen, inte sant? Du och jag, hade vi inte en deal? Du minns och jag ger dig saker att minnas. Var det inte så? Eller har du förvrängt det igen? Men du vet vad som står där med minimala bokstäver längs ner på det underskrivna kontraktet. Bryter du mot det är jag tvungen att dra till med hårdhandskarna.

"Jag minns så väl när jag var barn" är en ganska uttjatad början på en mening bland äldre personer. Men vad händer då när man är i mitten? Den ålder nånstans mellan 25 och 60? Det måste vara tidernas tid, guldens år! Då man äntligen är som en färdigutvecklad Pókemon, och bara utvecklas på bredden. Borde man inte berätta mer om denna ålder? Är det bara ung - gammal? Ännu ett exempel så minnet svikit oss!

Och jag glömmde berätta! Mina småkusiner är här från Tyskland, härliga, jobbiga, glada, skrikiga, allt i ett! De kommer som en härlig trappa från 2-7 år!

I denna tid har vi transporterat oss till Fiskestugan och rullat stooora klot, Bowlat. Såklart tycker minstingen att detta är det mest fantastiska och omringade av pensionärer, som vi är, hör alla nostalings härliga gjädjeskrik! Som förvandlas till trotsskrik när vi är på väg ut.

I denna stund gör alla sitt, så jag kanske borde göra mitt. Historiauppsatts och matematik.

Tre Dagar

I torsdags bar det av till TREDAGAR!! Påskkonferensen för ungdomar som i huvudsak handlar om påsken och detta året var temat "Enda Vägen" Otroligt fantastiskt, och lärorikt och jag önskar att alla jag visste om som inte var där skulle vart där!

Första kvällen, två tjejer runt 14 kommer upp på scen. De berättar att den ena av dem haft (lägg märke till tempus formen) en ondartad tumör i sin mage och att hon bara har tre månader kvar att leva. Detta var i slutet på februari, alltså skulle hon troligtvis gå bort nu i maj. Men båda, tillsammans med församlingar runt om i Jönköping bad för henne. Under tiden som hon började gå på cellgifter och hade ont i magen konstant. En kväll lade alla händerna på hennes mage och bad till Gud att ta bort denna smärta, då kunde hon konstatera att en varm känsla hade spritt sig i magen. Den gjorde inte ont längre! Nästa dag var kompisen med på en samling och ledaren sade att de skulle göra en övning, ställa sig i en ring och lyssna på vad Gud har att säga. Hon tänkte att hon skulle prova och se vad Gud hade att säga om hennes kompis situation, vad hade hon egentligen att förlora? Hon hann nätt och jämt ställa sig i ringen och forma orden "Jag Lyssn..." innan en tydlig röst som man verkligen inte kan tvivla på att det-var-nog-bara-jag-som-tänkte-i-huvudet-rösten. Utan en stark och tydlig stämma som sade: HON KOMMER BLI FRISK!

Direkt när hon kommer hem slänger hon sig på telefonen och ringer sin vän. Denna som kan konstatera att hon fortfarande känner denna varma känsla i magen. Efter några dagar åker hon till läkaren för att börja sin behandling som kanske kan förlänga hennes sargade liv med några veckor, där begär hon envist att läkaren ska rönka hennes mage ännu en gång, läkaren tycker att det är lite konstigt eftersom de tidigare bilderna visar tydliga tecken på tumörer, vad skulle kunna ändrats på några veckor. Men han gör vad hon säger. Och när han får bilderna.... VISAR DE INTE ETT ENDA SRÅR AV EN ENDA TUMÖR!!!!! Hur kan detta vara möjligt tänker den okristne? Jo, det är Gud! Vilka andra förklaringar finns det egentligen?? Vetenskapen har svikit oss, men den som aldrig sviker har räddat denna unga flicka från döden!

Okej, Alien-science-fiktion-varning på denna! Jag hade svårt att fatta det i början, hur kan det vara möjlig, tumörer försvinner inte bara sådar på nån vecka. Men enda förklaringen som mitt förstånd lyckas hitta är att det måste finnas en högre kraft, en god och kärleksfull som bryr sig om de minsta! Det måste vara GUD!

I allmänhet är tredagar det bästa med hela påsken. Det finns inget som är så spännande, så facinerande, så otroligt otroligt som med Gud, och att fira påsken i fokus på honom och med andra som delar samma mål är fantastiskt!